En kopp slätvispad torsk

“Det är som med livet. Man sitter där med ett par orangutangtrosor fast man egentligen ville ha en kopp slätvispad torsk.” – Sofia Nordin

Jag har inte bloggat på ett tag, så jag inleder med en rekapitulation av en diskussion om det viktigaste här i livet. Det handlar naturligtvis om kalsonger och besvikelse. Låt mig förklara:

Jag fikade lite med Janetta och Sofia. Vi kom in på att diskutera detta med lajvkläder, via “hur kallt är det att lajva på ett slagskepp?”. Jag skröt om min kaftan i jakull (i alla fall hade Sy-Åke i Sundbyberg försäkrat att det var jakull när jag köpte tyget, och Åke litar man ju på). Sofia eller Janetta (minns inte vem) kontrade med att ull från orangutang egentligen måste vara det absolut bästa och varmaste. Men man kan ju knappast raka en orangutang, sade jag, de kan ju slita huvudet av en utan någon större ansträngning. Janetta menade att det inte är fråga om att raka, men att försiktigt kamma loss under-ullen. Orangutangen måste naturligtvis distraheras under tiden, med kasperteater el.dyl. (“Orangutanger har nära till sina känslor, så inget som gör dem för uppspelta eller arga. Då blir det jobbigt för kammaren. Om luggning uppstår vid kamningen.”) Orangutangen tittar på teater, ens kompanjon kammar orangutangen. Så får man ull, och kan spinna till orangutangkalsonger.

Sedan kom det upp att SF-bokhandeln har kaffeburkar med Mårran-motiv. De finns där, men under disk. Man måste fråga efter dem på rätt sätt (det involverade, vad jag kunde förstå på de andra, knackande i disken och kodfraser). Frågar man efter dem på fel sätt langar expediten fram fel grej … till exempel ett par orangutangkalsonger. Eller en fuktig torsk, sade någon. Men det är väl bättre än en torr torsk? Tanken på en kopp slätvispad torsk uppstod. En kopp helt full med alldeles slät torsk, ända upp till kanten.

Hur som helst. Enligt detta system på SF-bokhandeln är det inte säkert att man får det man själv är ute efter, om man beställer fel. Det kan bli så att kunden till höger eller vänster om en får saken istället, och om de inte vill byta med en … då är det ju kört. Slutsats: den som frågar efter Mårran-kaffeburken på fel sätt när de går till SF-bokhandeln, riskerar att få ett par orangutangkalsonger medan kunden bredvid får burken istället, eller kanske koppen med slätvispad torsk. Och så blir ingen nöjd. Än värre är det ju när man egentligen har bett om torsken men får kalsongerna istället. Och så är det ibland med livet.

Sofias efterhandsinstick om saken på Facebook:

Ibland? Det är ju livets själva essens, liksom. Man ba’: Ursäkta kan jag få en kopp te? Och så får man Yellow label. Eller så ber man om att bli miljonär och det slutar ändå med att man går runt där i sina fultrosor från 1988 för de är ju faktiskt inte helt trasiga ännu. Men man kan ju alltid gömma Yellow label-påsarna i Mårranburken och skriva FIN-TE utanpå, och säga till folk att man minsann har kallisånger av finaste orangutangull, för det är ju ändå ingen som vill titta efter. (Det är det här vi ar Facebook till. Det är vår Mårranburk. Och forumet för att ropa om orangutangtrosor.)

Alltså, ja. Det finns inget mer att tillägga. Så är det. Gott nytt år.

(Not: kaftanen finns kvar någonstans. Slagskeppet är förstås inget slagskepp, det är vårt civilnamn på det skepp i Göteborg där Battlestar Galactica-lajvet Celestra kommer att sättas upp. Personalen på SF-bokhandeln kan förväntas dementera det jag sagt ovan.)

This entry was posted in Related projects, Svenska and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>