Blott ett 20-tal kunde gå själva

Det är EU-val snart, och högerextremister och renodlade nazister är på väg in. Därför har jag här ett brev från min morfar, som beskriver de yttersta konsekvenserna när sådana krafter får härja fritt. Och det är därför jag vill att den som ens bryr sig det minsta om mänskliga rättigheter röstar.

Ja, vi pratar om den: nazismen. Vi pratar om Förintelsen. Men för de av oss som inte har personlig erfarenhet av ett folkmord, av förföljelser, så är det ändå långt borta. Det är så långt borta att det inte är ett riktigt minne; det är rader i historieböcker, det är sorgliga Hollywood-filmer, det är Adolf Hitler-utbrott på Youtube. Inte på riktigt riktigt. Nassar i EU-parlamentet? Vad har jag att göra med det?

Jag har inga personliga erfarenheter av förföljelse och folkmord, och för det är jag oändligt tacksam. Vad jag dock har är en morfar som var sjukvårdskonstapel i svenska flottan, och som skrev brev hem under andra världskriget. I slutet av juni 1945 skickades han ned till Lübeck för att hämta flyktingar från Auschwitz. Han skrev om det i hjärtskärande detalj. Tonen blir från och till nonchalant, men det var hans sätt att hantera det han såg.

Det här är vad som hände. Det här är vad som kan hända igen. Men som Özz Nûjen skriver i sin kolumn här: vi kan välja vilka tjugo personer som ska representera vårt land i ett parlament där mörka, kalla krafter tar allt större makt.

Varning: brevet innehåller beskrivningar som kan upplevas som extremt obehagliga och skrämmande. Men det är nödvändig läsning.

H M Prins Carl, Trelleborg d 3/7 1945

Hejsan!
Nu har jag litet bättre om tid, men du må tro, det har varit de mest hektiska dagar, jag har varit med om inom sjukvård. Jag hade i alla fall brev från dig i Norrköping. Fick det vid 10-tiden på kvällen, när jag låg i badkaret. Det hade kommit med bland Appelquists post, så han fann det, när han gick igenom den.

Och nu till historien. Vi gick ju från Sverige midsommarafton. Hade en lugn och skön överfart till Tyskland varpå vi anlände till Lübeck på kvällen midsommardagen. Sedan fick vi ligga där ända till torsdagen, ty engelsmännen skulle montera på s.k. bullerparavaner, skydd mot akustiska minor. Vi låg innanför avspärrat område och fick inte gå i land i staden, utan fick stå och ”skaka galler” som andra fångar. En del av grabbarna talade med tyskar, vilket var förbjudet. Då blev det med ens förbjudet att gå ned på kajen, så det var riktigt trevligt i den sta’n. Engelsmännen uppehåller det s.k. fraterniseringsförbudet mycket strängt. Utegångsförbud efter kl. 2100 och ej större folksamlingar än 5 personer.

Så äntligen på torsdag e.m. fick vi vår last! 178 arma människor, de flesta judinnor, ty vi hade 158 kvinnor och 20 män med oss. Blott ett 20-tal kunde gå själva, de övriga låg som skelett överdragna med skinn alldeles apatiska på sina bårar. Det var det så kallade herrefolket som bar. Engelska soldater stod vid landgången och dirigerade trafiken medan löjtnanter och kaptener från S.S. bar sina offer ombord till oss. Hälften hade tyfus och andra hälften tuberculos, så det var rena dynamiten i bakteriehänseende, som lades ned i våra sängar. Jag har ju bara 135 sängar ombord, men det kom order från Röda Korset att vi måste ta 180 (vi fick 178, ty två dog innan de kom ombord). Själv hade jag bara 25 tagelmadrasser extra ombord, varför jag fick 20 st. pappersmadrasser med träull från ett annat fartyg. De där 45 madrasserna fick vi placera ut mellan sängarna på golvet samt i gångarna och på sky-lighten. Det blev ganska trångt om saligheten på P.C. Genast de kom ombord började skitandet, ty diarré hade de alla. Sjukvårdarna ilade som vita streck med bäcken. Det var en skit- och lysolstank som var överväldigande. Varmt var det också, så det var ett rent helvete att vistas under däck, men det måste man ju.

Vi lämnade Lübeck på kvällen och gick ned till Trawemünde och lade oss. När det ljusnade kom en tysk minsvepare och gick före oss genom minbältena mot Sverige. Läkarna och jag började gå rond på morgonen kl ½ 9 och höll sedan på med det till 9 på kvällen med avbrott för att slänga i oss litet käk. Och vilka människor vi fingo se. Avmagrade till oigenkännlighet. Armar och ben som stickor. En del såg man ryggraden på tvärs genom bukskinnet. Stora liggsår, bölder och abscesser. Jag begrep ej, hur en del kunde leva. En kvinna dog också på natten, så vid 1-tiden fick man låsa upp likboden. Det såg ut som bara ett lakan låg på båren så tunn var hon. 38 år men såg ut som 98.

Jag intervjuade en del, och det var gräsliga öden man fick höra. Vi hade bl. a. en judinna från Wien. Hon hade varit operationssjuksköterska i 8 år, dels i Wien dels i Köln. I oktober förra året, just när hon skulle ut och handla kom ett par SS-män och kommenderade henne med. Två barn hade hon, en flicka på 3 år och en pojke på knappt 1 år. Det var bara att under hugg och slag följa med. Man och barn vet hon fortfarande ej, vad det blivit av. Alla fick ställa upp på ett torg och sedan fick de marschera 30 mil till Auschitz, ett arbetsläger. Ingen var ju utrustad för en sådan promenad och resultatet blev därefter. Man fick rasta 3 timmar varje natt, fick knappt någon mat. Mer än hälften dog eller blev ihjälslagna på vägen.

I Auschitz fick de ett slavnummer intatuerat på ena underarmen, varpå de sattes i arbete i olika fabriker. När ryssarna kom flyttades de i smällkalla vintern, dåligt klädda, gående från Auschitz till Belsen, där det största helvetet började. Tyfus och fläckfeber härjade, alla blev sjuka. Ingen vård ingen mat. De fick ligga i baracker för 150 personer på bara golvet utan andra kläder än de stod och gick i, men det värsta var att i barackerna kördes in 400 personer, så ingen kunde sträcka ut sig på golvet. Tyfussjuka låg och yrade, kräktes och sket ned sig, dog som flugor. Ingen tog ut liken, utan de låg bland de levande i 3-4 dagar, tills någon som själv var frisk nog kunde släpa ut dem utanför baracken, där lik låg vid lik. Där bland liken fick de levande själva laga sin mat i det fria i gamla bleckburkar, om de nu fick något att laga av. De levde värre än djur. T.o.m. kannibalism förekom, ty ibland var stora stycken skurna ur låren på dem som blevo arkebuserade. 2000-3000 personer dog varje dygn. Jag visade henne bilder från SE från Belsen-lägret. Vi ha ju själva tyckt de varit gräsliga. Hon kände igen varje ställe från lägret. En bild …

Här saknas en sida. Sista delen av brevet består av avskedshälsningar och ömhetsbetygelser, och är inte relevant. Jag vet inte vad som står i sidan som saknas, om det blir värre. Hitintills är det redan outhärdlig läsning. Det är beskrivning nog.

This entry was posted in Svenska. Bookmark the permalink.

4 Responses to Blott ett 20-tal kunde gå själva

  1. stephen says:

    powerful reading. difficult (not the language; google translate handled that — the content), but i’m glad i made the effort

  2. Kerstin Leijd Tidbeck says:

    Precis så berättade pappa om sin livs värsta och smärtsammaste upplevelse. han pratade inte spontant om det, var väl för jobbigt, men på frågor svarade han villigt. Det är jag glad för. Har personligen läst allt vad jag kommit över om denna period i Europas historia, nu upprepar den sig åter, i andra världsdelar. RÖSTA I EU-VALET!
    INGA FASCISTER I EUPARLAMENTET!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>